Tanten

Jag var sju år och började första klass.

Vi åkte lokal buss till och från skolan.

För att räckas till avstigningsknappen måste

jag stiga upp på bänken, för att jag var för kort.

Bussresorna kändes ofta lite spännande.

Hinner jag med bussen idag?

Är det den snälla chauffören, som mötte

alla med ett leende, som kör idag?

Då kändes det tryggt.

Eller är det "Rallypappa" som kastade

argsinta blickar och bara pratade finska.

Han gasade alltid på i rondellen vid simhallen,

och bromsade så man nästan tappade balansen

i den ofta ganska fulla bussen.

Jag tror han är den argaste människa jag träffat.

Efteråt har jag funderat vem han var egentligen,

"Rallypappa", varför han var så otroligt arg.

Jag kom från en omhuldad tillvaro i kärlek

och möttes av något främmande och skrämmande.


I skolan mötte oss vår lärarinna.

"Ni får kalla mig tanten" sade hon första skoldagen.

Tanten var gammal tyckte jag.

Hon hade rynkor och ett stort brett leende.

Alla tyckte hon var den bästa Tant man kunde ha.

Hon hade varit missionär i Afrika och

spred mycket kärlek runt sig.

Längst bak i klassrummet hade vi

en tom stol vid fönstret.

Det var en stor stol med armstöd.

Där satt Jesus och var med oss hela dagarna.

Tryggt!

Tanten finns inte mera,

men nu och då svänger vi in hos henne.

Hon hade ett fantastiskt charmigt hus

och hon älskade blommor.


Då jag besöker hennes gård brukar jag

plocka en liten bukett med blommor.

Jag kan höra henne brett leende säga:

"Plocka en bukett. Plocka hur mycket du vill!"

Tack Tanten.

Du har betytt mycket för mig!