Så långt borta, men ändå så nära.

"Vissa fåglar sträcker ut sina vingar och landar långt borta, 

för att sedan återvända."

Då ens barn börjar röra på sig kan man få skrämselhicka emellanåt.
Så länge man har alla ungar i boet känns det tryggt och fint och tanken på att någon skall flyga i väg kan kännas skrämmande.
Hur skall jag klara av det? 
Då den dagen kommer första gången vet man inte hur man skall reagera. Har nu med några års erfarenhet lärt mig och insett att avståndet på kartan inte är det avgörande. Det som är avgörande är hur relationen till barnet är. Barnet får vara var som helst och det känns nära om relationen är kärleksfull, accepterande och öppen.
Huvudsaken är att barnet är lyckligt och nöjd med livet. Då kan jag glädja mig åt deras beslut om att åka ända till Australien eller Indien. 
Inget går upp emot känslan att få krama om en flyttfågel som återvänder och få dela deras erfarenheter och upplevelser.

Resan till Indien startade med båt...precis som för Columbus... ;)