I ett hus vid skogens slut...

...eller vid början av skogen. Där bor vi. 
Alldeles i utkanten av Kuni. En skogsväg går förbi vårt hus, 
som delar sig mitt i skogen. Den ena vägen leder till Voitby 
och den andra till Miekka. Här emellan är det en tät, stenig och stor skog med ett rikt djurliv. I skogen trivs diverse små och större djur. Både såna som man gärna vill träffa på och såna 
som man helst inte vill komma i närkontakt med.
En snörik vinter som den här är det intressant att följa med 
vilka spåravtryck det finns i närheten.  I vinter har det varit 
en hel del stora spår, vilka troligtvis varit både Lo och Järv.
För två vintrar sedan kom två lodjur och gick förbi på åkern 
utanför vårt fönster och i höstas var det nära att jag kört på en älg alldeles vid vår gårdsväg. Känns fantastiskt att få se djuren livslevande, men samtidigt lite skrämmande.
Vi har förmånen att ha Kunileden alldeles nära vår gård och en dag här i vinter var vår hund Elvis och jag och gick länken över Kuniberget. Det var en härlig vinterdag, då solen sken och snön glittrade på marken. Kände mig så lycklig över att ha naturen 
så nära. Hann inte känna  den känslan så länge förrän jag kände nåt stort, lurvigt och grått som trängde sig mellan Elvis och mig.
Hjärtat slog dubbelvolt och framför oss stod det mest varglika jag någonsin sett. Där stod den och tittade på oss, tog en lov runt oss och började följa efter oss. Många tankar for genom mitt huvud, medan hjärtat slog snabbt, snabbt. Hjälp! Vart skulle vi ta vägen?
Såg hastigt på djuret och noterade att den hade knorr på svansen och en sändare runt halsen. Försökte trösta mig med att vargar har inte knorr och inte sändare och skulle det ha varit en varg så skulle vi nog varit uppätna redan...
Vandrade med snabba steg och dunkande hjärta längs stigen, förbi krossen och ut på Kunivägen med djuret en bit efter. Väl ute på vägen hörde jag hur en bil stannade och en man dök upp. 
Han ropade med en röst som om han kallat på ett litet barn...
"Beella, Beella...kom, kom!"
"Vargen" sprang mot mannen, fick godis och hoppade snällt in i bilen. "Ja, hon är så liten ännu, hon rymde medan vi tränade." 
"Ja, ingen fara!", svarade jag och vandrade lättad hemåt.

Lospår - lånad bild från nätet