Då vi flyttade upp till Bäckas Åkrin i Kuni bodde en äldre
släkting i en liten röd stuga intill. Hon hade bott där hela sitt liv. Hon hade skött om sina några kossor och sitt lilla småbruk.
Hon odlade jordgubbar och skötte om sina föräldrar så länge de levde. Hon eldade med "purulan" i "vedahällon" och kakelugnen.
Hon bar in vattnet från brunnen och värmde det på vedhällan.
Hon visste hur livet skulle levas just här, en bit från grannarna och med en stor skog tätt intill. Hon behövde ingen klocka,
för hon tittade på solen och visste precis vad den var beroende på var solen stod just då. Hon visste hur viktigt det var att rensa bort tistlar, brännässlor och maskrosor då de visade sina första blad.
I något skede berättade hon att hon ville att vi inte skulle röra den stora granen och den stora björken som stod alldeles intill
vår tomt. De båda träden som stått tätt intill varandra hade varit där sedan hon var en liten flicka. Vi förstod att det var viktigt för henne och respekterade detta. Även om hon inte finns hos oss mera så har det känts som om träden var fridlysta. Tanken på att fälla träden har nu och då dykt upp, men skjutits på framtiden.
Ibland måste man vänja sig med en tanke under en längre tid.
Nu har vi tänkt tanken färdigt och jag hoppas att träden inte har någon betydelse för vår släkting mera...
Nu behöver vi ljus på gården och framför allt i växthuset.
Träden har stått och skuggat växthuset halva dagen och tomaterna
har inte fått tillräckligt med ljus och värme.
Nu har björken fallit och om ett par veckor är det granens tur.
Vi försökte räkna årsringarna och kom till att björken var
ca. 80 år gammal, men fin och stark inuti.
Nu, äntligen kan vi få mera av vårsolen och värmen in i stugan.
Det är nog inte bara tomaterna som mår bra av sol och värme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar