Jag hade en gång en oas bara ett stenkast från vårt hus...
Oasen var en slingrig vacker stig genom en gammal orörd granskog.
Stigen gick ner till en porlande, på vårarna forsande, bäck.
Man kunde känna tidens gång i luften och man kunde andas in ett
lugn och få ny energi i själen. Hit gick vi på pick-nick och sjöng in våren med valborgsfest med mjöd och munkar. Här har det tidigare, för länge sedan, stått en gammal kvarn, sägs det.
Vi hade en gammal kyrkbänk att sitta på och barnen älskade att springa och leka här. Det fanns syror att äta och kottar att
kasta i bäcken och följa då de for iväg i vattenvirvlarna.
För en tid sedan kalhöggs skogen ner på bortre sidan om bäcken och sedan kalhöggs den andra sidan, stigen försvann och kvar lämnades ett bråte av det som en gång var en skog. De största och äldsta träden lämnades vid bäcken, men nu stod de oskyddade för stormen
och i dag då vi gick ner såg vi till vår fasa att den största
granen vinkat och dragit med sig ett rotverk som så fascinerande växte ner i bäcken. Min oas är borta. Sorgligt med så stora ingrepp i naturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar